Dutch 1495-1562 Jan Van Scorel Galleries Jan van Scorel (1495, Schoorl - December 6, 1562, Utrecht) was an influential Dutch painter credited with the introduction of High Italian Renaissance art to the Netherlands. It is not known whether he began his studies under Jan Gossaert in Utrecht or with Jacob Cornelisz in Amsterdam, but it certain that it was the master painters he would meet later in his life who would have the greatest effect on his technique. Van Scorel began traveling through Europe in his early twenties, first heading to Nuremberg and then to Austria. It was there, in 1520, that he completed his first representative work, the "Sippenaltar" in St. Martin's church in the village of Obervellach. Giorgione served as a considerable influence on van Scorel during a tenure in Venice. Upon leaving Venice, van Scorel passed through Rome and made a pilgrimage to the Holy Land. His experiences in Jerusalem are depicted in many of his later works. In 1521, van Scorel returned to Rome where he met Pope Adrian VI, who appointed him painter to the Vatican. He himself sat for a portrait. Van Scorel enjoyed the influence of Michelangelo and Raphael, and succeeded Raphael as Keeper of the Belvedere. Upon his return to the Netherlands in 1524, he settled in Haarlem where he began a successful career as a painter and a teacher. Van Scorel was a very educated man and skilled as an engineer and an architect, as well as an artist. He was also multi-lingual, no doubt as a result of his travels. Considered to be the leading Netherlandish Romanist, van Scorel moved to Ghent for painting contracts before moving to Utrecht for the same reason, where he died in 1562, leaving behind a wealth of portraits and altarpieces. Though many of his works fell victim to the Iconoclasm in 1566, some still remain and can be seen primarily at museums in the Netherlands.  Related Paintings of Jan van Scorel :. | Portrait of a Man of Thirty | Mary Magdalene | Mary Magdalene | Portrait of a Venetian Man | Portrait of Reinoud III van Brederode |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
J.L.Clark
British 19th c
Theobald Michau
Michau (1676 Tournai - Antwerp 1765) was a conservative Flemish painter of landscapes, more famous in his own time than he is today. He was a pupil of Lucas Achtschellinck. Subjects of the country festivals (Kermesse) that were popularized by David Teniers, father and son to the extent that paintings and tapestries showing such rustic themes were called Tenieres. Michau painted designs and perhaps provided full-scale cartoons for tapestry weavers, for surviving records of the Brussels tapestry workshop of Pieter van der Borcht record Teniers peints par le fameux Sr Michau, such Teniers-like subjects painted by "the famous Sieur Michau". Among his work, on wooden or copper panels, in public collections are the Summer and Winter landscapes in Vienna